Riksnyheter

Den stora kyrkan i Cesis

Måndag 27 november

Den 27 november reste jag över till Cesis, Lettland som är vår vänförsamling där.

Jag hade fått med mig inte bara julklappar till församlingens söndagsskoleelever utan också till Meža-skola, för alla elever i årskurserna 1 – 3, skolan har klasser från 1 - 9 och det är den enda skolan för astmatiska elever i hela Lettland, samt till 14 gatubarn boende i den lilla skolan i Cesis församlingens utkant, Peter-skola.

Det är förutom förskola och vanlig skola med klasser från 1 – 9 också skola för gatubarn från Riga.

Gatubarnen som de tagit emot i många år, bor på skolan i internat.

Avfärd från Stockholm

Tre datorer till församlingen fanns också med, vilket gjorde att allt som skulle med fick plats.

Det var många julklappar från Tyresö församling, både från anställda och från församlingsbor.

Julklapparna till söndagsskolan hade bekostats av församlingens Cesisgrupp.

En butik med flytan föda fanns, men som vanligt är det billigare i land

Båten som jag rese med denna gång gick från frihamnen till Riga.

Jag valde denna resväg för att det då blir mindre bilkörning i Lettland, trots att restiden på båten är 50% längre, och betydligt dyrare även om hänsyn tages till den bensin, som går åt jämfört med att resa mellan Nynäshamn och Ventspils.

Det skulle ju ha varit snö på marken, vilket det nu inte var. Båten är som en mindre Finlandsfärja, där allt finns att köpa samt lite till. Att resa ensam är aldrig roligt så det blev till att läsa i hytten.

En civil tullbil avvaktade vid ankomsten till Riga

Tisdag 28 november

När vi kom fram till Riga så skulle Natos toppmöte hållas där på onsdagen, vilket fick till följd att det tog tid att komma igenom tullen.

Det märktes redan innan vi kom in till hamnen då det var tre båtar och två gummibåtar med grodmän och militärer i, som mötte oss och en helikopter svävade över fartyget.

Det som sinkades oss bilister var, att alla från Litauern kollades noga, men med lite tur så lyckades den kö jag hade bilen i komma igenom på 40 minuter, klockan var då 12.20.

Gardiner uppsatt som Peter-skola fått av församlingsbor i Tyresö

Värst var det för alla passagerare.

De fick stå ute utefter kajen i upp till 2 timmar innan alla kom igenom, inte populärt.

Än besviknare var de personer som bara var där på dag-kryssning och fick den lilla tid som de kunde spendera i Riga, minskat med två timmar.

Men det kanske inte gjorde så mycket, hela staden var ändå avspärrad. Det såg ut som en värsta krigszon, som man ser i TV från olika delar av världen.

Rektorn och Velga visar det flickrum som har blivit renoverad

Rigaborna själva hade fått ledigt, vilket var bra, för ingen tycker om att man måste ha godkända pass på sig för att kunna komma in i det område som man bor i.

Dessutom hade alla kommunala och statliga inrättningar fått tre dagar ledigt, för att som det hette fira det hela.

De jag besökte var glada för ledigheten, men Lettlands åtagande står inte så högt i kurs hos gemene man, även om man bör göra det som Natomedlem.

Några av lärarna deltog i lunchen

Första anhalt var Peter-skola, Melnbārži fem mil sydost om Cesis stad, nästan längst ut i regionens område.

En lätt lunch väntade där.

Efter kaffet visade de mig runt i skolan.

Lärarna som var hos oss i oktober, hade fått många influenser med sig hem, och det som de redan hade infört var de angelägna att visa för mig.

Ett av traktens kändisar

De tog mig med ut på en tur i deras omgivning, de ville visa mig allt det vackra som finns där.

Ett landskap med små slingrande vägar och om inte höga berg så åtminstone med höga åsar.

Det var här vid den högsta punkten som en tysk för många, många år sedan sade när han såg nejden breda ut sig i fjärran, ”Sehr schön, Sehr schön”.

Rektorn plus guidande lärare vid en pelare för midsommar elden

Han döpte området enligt sägnen, det blev Zosēnu på lettiska.

Här gick huvudvägen till Sankt Petersburg, när Ryssland styrde området för flera hundra år sedan.

Statyer av berömda invånare visades och då mörkret föll åkte vi till en känd person från operan i Riga, som var hemma nu, när det inte gick att vara i Riga.

Utanför museet, svart ute när vi anlände

Han hade gjort i ordning ett museum över en känd släkting Alfreds Kalninŝ (1879 – 1951), som skrev det som blev starten på operan i Riga.

Mycket scenkläder och annan rekvisita fanns där.

För de intresserade så ges det operaföreställningar på sommaren, ute i en stor hage.

Lettlands president har tillbringat fem midsomrar här i området.

Museet pietetsfullt anordnar i ett gammalt stall

Tiden rusade iväg och jag åkte nu snabbt till församlingens ”hotell” i Cesis.

Klockan 18 kom jag dit, och bar upp väskorna på rummet. Raymonds, kyrkorådets ordförande hjälpte mig att lasta ur datorerna och alla julklapparna till söndagsskolebarnen.

Under tiden hade församlingens alltiallo Astrida kommit och hon tog med mig till Meža-skola där middagen skulle intagas.

De julklappar som var till skolan bar vi upp till expeditionen, där de låstes in.

Middag på Meža-skola, med rektor Egon Buch

Alla på Meža-skola var djupt oroade, rektor Egons var inte som han brukar vara.

Inte heller de övriga lärarna var sig lika.

Det var en stark spänning i luften.

Det pågick nu i skolan en graduering/godkännande som det gällde att de klarade av.

Vart sjätte år utsätts alla skolor för detta. Allt måste dokumenteras, precis allt. De som inte vet vad det innebär ska bara vara glada för det. Det var inte många lärare med från lärarkollegiet vid middagen, för de var upptagna med vad som skulle komma under de kommande dagarna.

Jag hade när jag kom fått en agenda av Astrida och den var fulltecknad som vanligt med olika aktiviteter, så det var bra med en tidigt sänggående.

Verk av Signe Vanadzina

Onsdag 29 november

Frukost vid 09.00 tillsammans med Didzis, prästen och Raymonds samt en aktiv medlem i kyrkan, Andra som för några år sedan flyttade hem efter en längre tid i Kanada.

Prästen måste avvika efter frukosten men Andra skulle ta med mig på en utställning i konstmuseet.

Tavla av Inese Vanadzina

Astrida kom hon också så tillsammans gick vi tre in och där visades det verk av fem konstnärer, alla från samma familj.

Det var fru Inese Vanadzina målar lättklädda damer, herr Valdis Vanadzinš skulptör, dotter Signe Vanadzina målar tavlor, där ramen var en del av tavlan, dotter Elїza Vanadzina målar på textil och son Valdis Vanadzinš som var fotograf.

Efter konstmuseet skulle jag köpa några presenter att ha med mig hem, klockan hade blivit 11.30 och de båda visade mig till en leksaksaffär i närheten, där jag hittade ett stort kramdjur i form av en drake, till ett av barnbarnen.

Jag fick höra att den tillverkades i Lettland och inte i Kina som jag trodde.

Framdelen på tåget

Presenten lades i bilen och nu skulle bilen tvättas, den hade blivit smutsig efter färden på grusvägarna till och från Peter-skola.

70 kronor i svenska pengar kostade tvätten, klart prisvärt.

Alldeles i närheten ligger en stor affär som har det mesta när det gäller ätbara och drickbara saker.

Där hittades mer julklappar att köpa.

Klockan 13.00 var vi tillbaka till församlingshuset.

Den sista vagnen har en manöverhytt, för färd åt andra hållet

Fick nu fritt till kvart över två då vi skulle åka och äta sen lunch hos Meža-skola.

Den tiden använde jag till att gå ut i staden upp till järnvägsstationen där jag hade sett att det stod ett persontåg inne vid en av plattformarna.

Dessa snabbtåg som de har är inte så nya, men de tycks fungera även om jag tycker att de är allt annat än snygga.

Informationstavla vid Cesis järnvägsstation

Tågen i Lettland har fått en stor konkurrens av bussar, där liksom hos oss har det lagts ner ett flertal linjer.

Det är fem dagliga avgångar med tåg till Riga, men med buss kan du åka varje timme.

Ingen större prisskillnad finns mellan de två olika kommunikationsmedlen.

När vi kom till Meža-skola var där förutom Rektor Egons, Anna vice rektor, Inese den engelska huvudläraren med en av sina döttrar, Vinetta, huvudlärare i matematik, Astrida, jag samt ytterligare en Inese, som var en av de lärare som har hand om eftermiddagsaktiviteterna, en av skolinspektörerna, som idag höll på med att kontrollera hela matbespisningen, alla kokkärl, ingredienser mm.

Inese berättade att eftersom detta är ett internat får inte eleverna gå utanför skolområdet, händer något så ställs skolan till svars. Alla elever måste efter den ordinarie skoldagen gå till någon av de rum där det finns lärare som hjälper dem med deras läxor, de måste vara där tills uppgifterna är klara. Uppehåll för middagsmaten sedan fortsätter läxläsningen.

När den är klar ska eleverna ändå vara kvar i skolan tills klockan 22.00, gäller de äldsta eleverna, då de ska bege sig till sovsalarna.

Därför finns det speciella lärare som tar hand om eleverna mellan 14 – 22 efter att läxorna är gjorda. Det finns då lärare i konst, dans, musik, gymnastik och textil.

På helgerna görs olika utflykter med skolans buss, en del cyklar ut till olika aktiviteter, samt de som gillar fiske tas med till någon sjö i närheten.

Jag var förvånad att en av eftermiddagslärarna var med oss på lunchen men hon förklarade hur det var. Skolan var ju stängd på grund av Natobesöket, men 14 elever kunde inte åka hem, deras föräldrar ville inte ha hem dem från fredag till onsdagseftermiddag.

En förälder gav som ursäkta att eleven hade haft sönder deras dator förra gången han var hemma så de ville inte se honom. Hur förklarar man det för eleven på rätt sätt. Det blir mycket gråt hos dessa barn som inte känner sig välkomna i sina hem.

Och som Inese sade, vad ska vi göra. Vi kan inte slänga ut dem det skulle vara inhumant, utan vi måste se till att de får mat varje dag och att några ser till dem.

Den skolinspektör som var där kom från Internatskolorna tillsyningsenhet. Vi satt där och pratade om likheter och olikheter i våra skolsystem, samt om möjligheten att hitta arbete efter avslutad skolgång.

Tryck för fortsättningen

Bilder och text, Per Carlström

Till början